/So my stats tells me theres still alotta non-swedes frequenting this space and I would love it if you’d make some noice (not for detroit) so I’ll know you’re there and who you are, don’t be shy!

Svensktalande uppgår till 76.15% och för er kan jag berätta att jag hade en löjligt fin lördag förra veckan! Carmen, 44an, och fina vänner och ett jävligt glatt humör gjorde mig fånigt lycklig. Vad gjorde du, vem är du, vad gör du här och framför allt, vad gör dig fånigt lycklig?

Försäljningen av lägenheten är nu i full gång och med lite tur får vi tillträde till våra nya 72 kvadratmetrar i en helt annan stad redan den första april. Det har med andra ord blivit dags att säga tack och adjö till fina trägolv, egenhändigt lagt schackrutigt hallgolv och tre meters takhöjd. För att inte tala om där med pasta, el mundo, en ful och en gul, vitabergsparken, nytorget, erstahöjden, fåfängan, kulturkåkar för att inte tala om alla modebloggare och gästlistor och vip-kvällar och så mycket annat som hastigt och lustigt kommer att försvinna ur mitt liv. De tre senast nämnda kommer jag förstås inte att sakna  med tanke på att de snarare sammanfattar rätt bra varför jag har valt att byta bort ett utifrån så många andra aspekter fantastiskt liv mot något helt annat som jag i ärlighetens namn inte vet riktigt hur det kommer att se ut eller kännas.

Vad jag funderar över mest gällande flytten är dock inte ur vilken rockärm jag skall skaka fram en ny arbetsplats åt mig själv (för sådant löser sig ju alltid) eller hur mitt sociala liv kommer att se ut (som det gör nu ungefär skulle jag gissa) utan hur jag skall få en hyresrätt byggd 1991 att se ut som en blandning av följande:

Den största utmaningen blir nog dock inte som jag tidigare trott att förvandla den skitfula lattefärgade medaljongtapeten i sovrummet till något bra utan hur jag skall få badrummet, som jag inte ens tänker nämna hur det ser ut, att påminna om detta i mina ögon perfekta lilla rum:

Till den nya lägenhetens fördel så har den många och stora fönster i två olika riktningar, en svinstor balkong, klädkammare och plats för alla bekvämligheter man någonsin skulle kunna önska. Några meter utanför dörren finns fyrisån med sina nybyggda bryggor att sitta på i solen och grilla, lyssna på punk och dricka öl med fina vänner och jag kommer aldrig mer att behöva betala en tiondel av min studieinkomst på kollektivtrafik eftersom kollektivtrafiken där för det första är mycket billigare men förstås främst på grund av att jag kommer att ha världens finaste cykel att ta mig fram på. Heja uppsala!

Det är sällan jag blir särskilt tagen av varken film, litteratur, musik eller levnadsöden. Förstå mig rätt, jag är en stor konsument av alla nämnda medium och jag har liksom de flesta andra en stor samling favoriter som ligger mig extra varmt om hjärtat men känslan av att ha fått ett knytnävsslag i magen infinner sig sällan. Åren 2006-2009 var extra förödande på den punkten då jag så fort jag försökte läsa eller titta på något undantagslöst somnade eller blev rastlös och lät mina tankar löpa fritt och det säger ju sig självt att inga upplevelser blir vidare färgstarka om man är konstant disträ. De senaste månaderna har något hänt, något som jag inte kan sätta fingret på, som förändrat det och helt plötsligt slukar jag all information som kommer i min väg, som för att ta igen för förlorad tid.

Ni som känner igen bilden ovan förstår förmodligen redan var jag vill komma med det här. Jag har skjutit på att skriva något alls om Christopher McCandless och hans livsöde på samma sätt som jag har låtit bli att nämna något om hur både jag och Aksel lämnade filmstaden söder med tårar i ögonen efter att ha sett Where the wild things are häromdagen.

Filmen som handlar om just nämnda Chris började jag se när den först läckte ut på piratebay (2007) men insåg snabbt att den krävde att ses vid rätt tillfälle, att den var värd att inte somnas ifrån. För ett par månader sedan gjorde jag slag i saken, väl medveten om den känslomässiga reaktion som skulle skölja över mig där jag satt i ett nedsläckt rum uppkrupen i en fåtölj designad av Bruno Mathson och med pojkvän och katt sovandes i sängen bara några meter bort. Into the wild har mig i ett grepp fastare än Pris bensax av helt uppenbara anledningar.

23-årig kille skänker sina besparingar till välgörenhet, överger sin bil och lämnar bakom sig sin familj som inte vet var han tagit vägen eller om han ens lever. Han reser runt i USA, liftar och hänger med de människor han möter på vägen men har Alaska som sitt slutgiltiga mål. Han bryter sig loss från ett samhälle som cirkulerar runt konsumtion och tar inte med sig mer än ett par favoritböcker. Jag tänker nöja mig med den korta beskrivningen eftersom jag inte kommer att kunna beskriva känslan på ett vettigt sätt hur mycket jag än försöker.

Fotografiet är från en filmrulle som hittades i den buss i Alaska där Chris spenderade sina fyra sista månader. Att en film baserad på en bok baserad på en verklig person kan påverka mig så mycket att jag i skrivande stund bokstavligt talat är kall inombords kan vara svårt att greppa, men konstigare saker har förstås hänt.

Idag spenderar jag dagen lyssnandes på Ho Chi Minh Howlers samtidigt som jag förbereder inför helgens plikter. Eftersom jag har cp-mycket att göra är det rent ut sagt idiotiskt av mig att ens närma mig internet men musiken har på grund av dess likheter med ett av mina absoluta favoritband inte helt otippat fått mig att sura över att just detta favoritbands vokalist gick och dog för lite över en månad sedan. Dödsorsaken är oklar men ordet på internet är att en mordutredning påbörjades strax efter dödsfallet men sedan dess har det varit löjligt tyst. Inte konstigt kanske eftersom allmänheten inte vet vem han var eller ens har hört The Reatards. Enligt wikipedia dog han i sömnen, förgiftad av kokain och alkohol. Quelle surprise!

Den uppenbara frågan i det här fallet är väl snarast om jag nu måste åka till Memphis  för att besöka den plats där han nu ligger six feet under skedandes med sin vita flying v? Eventuellt får jag nöja mig med att trycka en t-shirt i den bortgångne sötnosens ära tills dess jag faktiskt har råd att genomföra den obligatoriska USA-roadtrip som varenda människa drömt om sedan Jack Kerouac skrev On the road. Ju mer jag tänker på det ju mer självklart är det att när det blir av för min del (även om jag hellre skulle gå i Humbert Humbert och Lolita’s fotspår än Dean Moriarty’s) så jävlar blir det garanterat ett besök till The Memorial Park Funeral Home. Länge leve Jay!

För er som gillar Joy Division finns det en dokumentär uppe på svt play till och med den 11 mars. Den är sådär som musikdokumentärer gärna är med lika delar mystik, svartvita intervjuer där mer och mindre relevanta personer får säga sitt om Legenden. Är du dessutom liksom jag en connaisseur av musikbiografier så föreslår jag att ni klickar hem Touching from a distance av Deborah Curtis som skildrar en helt klart mer realistisk verklighet än alla dessa (visserligen ofta fina i helt andra avseenden) dokumentärer som inte gör annat än spär vatten på rockmytskvarnen.